Efter en Skypedejt med min familj imorse, en lång skoldag inledd med ett gympass, en tur till köpcentret med Hanna W och Sara G, lite makeuprådgivning från min host-mom Shelleys granne, en tripp till KOHLS för mer shopping, en runda inne i mataffären och slutligen middag ihop med Shelleys son och hans flickvän - så är jag ganska trött. Ögonlocken är så tunga att jag knappt kan tyda ut att datorklockan säger 22:20, och faktum är att det är nästan samma sak varje dag.

Efter en och en halv vecka här i staterna befinner jag mig fortfarande i stadiet där jag säger att "jag börjar vänja mig", och inte att jag vant mig. Det är ständigt nya intryck och saker som är annorlunda, och bara en sån sak som att tala ett annat språk kräver mycket energi - även om det nu kommer automatiskt. 
    Några av tidigare nämnda annorlunda saker får en att reflektera över saker som är självklara hemma. Till exempel är lampknapparna på motsatt håll här, låsen i dörrarna sitter oftast på handtagen (som för övrigt är runda knoppar) och vill du dricka en kopp kaffe får du lämna huset - det där med att en kaffebryggare kan vara en bra idé verkar inte ha slagit amerikanerna. Inte alla, i alla fall. När du sedan ska införskaffa den där koppen med kaffe hoppar du givetvis in i bilen istället för att ta den fem minuter långa promenaden det skulle innebära. Det är förmodligen den förteelse jag reagerat mest på här: alla kör bil. Hela tiden. Överallt. 
   Igår när jag stod och väntade på att bli hämtad efter skolan kom två bilar körandes (båda av märket Toyota, som verkar vara lite av en favoritbil här. Eventuellt utmanad av Ford Mustang), parkerade en liten bit ifrån mig och ur dem klev två killar som sedan hade sällskap in i affären. Två minuter senare kom de ut med varsin Cola, hoppade in i sina respektive bilar och åkte iväg i följd efter varandra. Liknande scenarion ser jag varje dag. Som när jag alldeles nyss var ute och åt med Shelley, Joseph och Leann - vi åkte i två bilar till restaurangen och i två bilar tillbaka hit. Härifrån tog Joseph och Leann sedan varsin bil tillbaka till sitt gemensamma hem. Jag vet inte vad ni tänker, men det är ordet "samåkning" som snurrar runt för fullt i mitt huvud. 
  
Med de orden tänkte jag bara meddela att vi har det bra här borta. Alla verkar ha överlevt skidresan, jag, Edona och Paulina intog San Fransisco utan att villa bort oss fullständigt och Sebastian E lyckades ta en plats i SRJCs simlag. Eller en plats på deras foto, åtminstone...

En lycklig kille bland halvnakna män! Coachen sa dock ifrån när även han ville kasta av sig byxorna..


Edona och Paulina när vi stannade till vid en liten mataffär på väg hem från SF.