Godmorgon folk i svensk tidzon och godnatt Los Angeles! Ni läste rätt, vi har efter en dag i buss och stadig kurs söderut har vi nu äntrat den mytomspunna, ökända, legendariska staden av änglar. Eller tillhörande änglar... Eller vad det nu är. Omtalad är den, och jag tror att en och annan entreprenörselev fått nypa sig lite i armen idag.

Några timmar sydöst och man möts av snö i Yosemite, en timma söderut och det är San Fransisco med allt vad det innebär (såsom marijuanafestivaler eller skyskrapor), och en halvtimmas färd mot väster så finner man sig plötsligt vandra runt bland över tusen år gamla träd - lika höga som såväl tidigare nämnda skyskrapor som festivalbesökare.

Med en av världens förmodligen längsta meningar vill jag helt enkelt säga att i det avlånga Kalifornien finns ett brett utbud av både klimat, aktiviteter och sevärdheter. Idag har det varit olidligt varmt i Santa Rosa, men jag och min hostmom Shelley begav oss mot väst för att besöka Armstrong Redwoods. Där var det något svalare, och mycket skugga erbjöds av de majestätiska träden. Måste säga att det var en helt otrolig upplevelse, kan inte låta bli att fascineras av vad naturen kan skapa. 
   Efter vår lilla hiking i skogen hoppade vi in i bilen igen och for mot The Russian River. Hiking och hiking förresten, jag vet inte riktigt om det är vad jag kallar det för när det går ut på att köpa med sig en latte som man sippar på medan man traskar på asfaltsvägen som går genom skogen... Nåväl! Bilen åkte över kullar, längs vattnet, mellan än fler gigantiska träd och vi gjorde detsamma. Som om det fina landskapet inte var nog möttes vi plötsligt av ett glittrande hav, hökar som cirkulerade ovanför klipporna och en hel klan med hispanics som argumenterade högljutt på spanska. Problemet verkade vara hur de skulle få ner sin gigantiska kylväska för den branta vägen ner till stranden. 
     Jag och Shelley hoppade ur bilen och tog en promenad i motsatt riktning och satte oss sedan på några klippor och tittade ner mot den djupa avgrund där stenar och havsvatten till slut möttes. Det var egentligen inte förrän jag satt där som jag insåg hur mycket ljud vi har omkring oss i Santa Rosa. Kontrasterna var påtagliga mellan rullande vågor och - med amerikanska mått mätt - småstadslarm från tusentals bilar, ständigt tjatter från alla människor och uttryckningsfordon som väsnas när de svischar förbi stup i kvarten.

Har haft en fantastiskt härlig dag och är glad att jag slapp uppleva när Santa Rosa passerade 30gradersgränsen idag, det där med värme är inte riktigt min grej! Tror dock att många av mina klasskamrater är glada att de fått tillfälle att bättra på sin bränna, och ryktet går att så också skett. Sista lördagen här går mot sitt slut, och det ska den göra med bravur - jag ska nu inta köket och servera svennetacos! Svensk tacos, alltså.

 

Jahaja, nu är det jag som får sitta och skämmas här i skamvrån med dumstruten på. Efter att ha varit bonden med fackla som gått längst fram i den upprörda folkmassan och proklamerat att mina klasskamrater måste börja följa bloggschemat - så har jag själv misslyckats på den punkten. Anledningen till detta leder mig osökt in på vad jag tänkt blogga om idag: en weekend i Yosemite.

I torsdags eftermiddag plingade det till i min telefon och Hanna W undrade om jag var ready to go. Angående det kan jag väl säga att jag och min hostmom var lite.. eh.. efter i dagens tidsschema (ja mamma, jag ser framför mig hur du himlar lite med ögonen och säger "förvånande!" i lagom ironisk ton). Hur som haver stod familjen Wangers bil utanför vår port tio minuter senare, jag satt snart där i och i all hast kan jag ha råkat missa att blogga.
    Nåväl. Efter några timmar i en bil i storlek av ett litet hus i sällskap med Hanna W, hennes hostbror Gabe och hostparents och en jäkla massa packning rullade vi in på parkeringen till hotellet. Jag och Hanna checkade in i vårt rum som visade sig vara stort och innehålla två dubbelsängar - så några minuter senare infann sig även Sebastian gånger två, Johan, Lenur och Hanna C i rummet: även de hade hittat till Yosemite!
    Fredag morgon och Lenur och Sebastian vaknar upp bredvid varandra i sängen bredvid min och Hannas. Varför skulle de tänka på att ta med en nyckel till sitt hotellrum så att de kan komma tillbaka in när det var dags att sova? Smarta killar. När frukosten var förtärd begav vi alla oss upp till naturreservatet för hiking bland vattenfall och storslagna naturvyer. Åtminstone fick vi berättat för oss att det var så det var - det var nämligen lite svårt att se i all dimma och mellan de stora snöflingorna som föll från himlen. Efter en dag ute i naturen var många kalla och blöta, och med tanke på Sebastian E:s inlägg här tidigare skulle jag gärna vilja ha en defintion av "vattentätt" - jag är nämligen osäker på om hans tennisskor som han bokstavligt talat kunde vrida ur vatten ur stämmer överens med den beskrivningen.. För att få upp värmen igen möttes vi svenskar upp inne vid hotellets varma pool och i jacuzzin. Välförtjänt! 
    Inatt fick jag och Hanna till vår lycka ha våra sängar för oss själva, i alla fall när de andra svenskarna och Gabe till slut lämnat vårt rum. Kvälls-/natthäng stod nämligen på schemat igen, himla trevliga människor man har omkring sig alltså! Resultatet var dock lätt morgontrötthet, men glada blev vi när vi såg att himlen var blå, vindarna varmare och det såg ut att bli en fin dag uppe i naturreservatet. 
    Gabe, Johan och Hanna C hade hängt med host-papporna för att hika med snöskor, vi andra passade på att ta oss runt i området för att se allt som vi inte kunde se igår på grund av vädret. Vi såg vattenfall (Dan döpte för övrigt ett av dem till "Jenny falls", woho!) och skyhöga, branta klippor och nästan en björn. Vi kom nämligen till ett fält där massa människor stod samlade och när vi frågade en kille vad det var för uppståndelse sa dem att en björn varit framme och visat sig, men någon hade gått för nära så den hade försvunnit in i skogen igen... Osis!

Sitter nu "hemma" i Santa Rosa igen, konstaterar att jag är alldeles för bra på att ta foton som jag sedan inte orkar kolla igenom och att jag verkligen hoppas att jag kommer vara kapabel till att rota fram fina minnesbilder från den här helgen en lång tid framöver. Har haft fruktansvärt roligt, otroligt sällskap och är mycket glad och tacksam för att Hanna och the Wangers bjöd med mig!

Efter en Skypedejt med min familj imorse, en lång skoldag inledd med ett gympass, en tur till köpcentret med Hanna W och Sara G, lite makeuprådgivning från min host-mom Shelleys granne, en tripp till KOHLS för mer shopping, en runda inne i mataffären och slutligen middag ihop med Shelleys son och hans flickvän - så är jag ganska trött. Ögonlocken är så tunga att jag knappt kan tyda ut att datorklockan säger 22:20, och faktum är att det är nästan samma sak varje dag.

Efter en och en halv vecka här i staterna befinner jag mig fortfarande i stadiet där jag säger att "jag börjar vänja mig", och inte att jag vant mig. Det är ständigt nya intryck och saker som är annorlunda, och bara en sån sak som att tala ett annat språk kräver mycket energi - även om det nu kommer automatiskt. 
    Några av tidigare nämnda annorlunda saker får en att reflektera över saker som är självklara hemma. Till exempel är lampknapparna på motsatt håll här, låsen i dörrarna sitter oftast på handtagen (som för övrigt är runda knoppar) och vill du dricka en kopp kaffe får du lämna huset - det där med att en kaffebryggare kan vara en bra idé verkar inte ha slagit amerikanerna. Inte alla, i alla fall. När du sedan ska införskaffa den där koppen med kaffe hoppar du givetvis in i bilen istället för att ta den fem minuter långa promenaden det skulle innebära. Det är förmodligen den förteelse jag reagerat mest på här: alla kör bil. Hela tiden. Överallt. 
   Igår när jag stod och väntade på att bli hämtad efter skolan kom två bilar körandes (båda av märket Toyota, som verkar vara lite av en favoritbil här. Eventuellt utmanad av Ford Mustang), parkerade en liten bit ifrån mig och ur dem klev två killar som sedan hade sällskap in i affären. Två minuter senare kom de ut med varsin Cola, hoppade in i sina respektive bilar och åkte iväg i följd efter varandra. Liknande scenarion ser jag varje dag. Som när jag alldeles nyss var ute och åt med Shelley, Joseph och Leann - vi åkte i två bilar till restaurangen och i två bilar tillbaka hit. Härifrån tog Joseph och Leann sedan varsin bil tillbaka till sitt gemensamma hem. Jag vet inte vad ni tänker, men det är ordet "samåkning" som snurrar runt för fullt i mitt huvud. 
  
Med de orden tänkte jag bara meddela att vi har det bra här borta. Alla verkar ha överlevt skidresan, jag, Edona och Paulina intog San Fransisco utan att villa bort oss fullständigt och Sebastian E lyckades ta en plats i SRJCs simlag. Eller en plats på deras foto, åtminstone...

En lycklig kille bland halvnakna män! Coachen sa dock ifrån när även han ville kasta av sig byxorna..


Edona och Paulina när vi stannade till vid en liten mataffär på väg hem från SF.

Eftersom jag är en vältalig och duktig entreprenörselev brukar jag givetvis inte svordomar, men om jag gjort det hade förmodligen både ett och två fula ord passerar mina läppar just nu. Sitter med näsan i skolböckerna, men att plugga är svårt när huvudet befinner sig någon annanstans. I tankarna packar jag upp min väska och hänger mina kläder prydligt på galgar i en garderob som är min till låns och står i ett soligt rum i ett litet hus i Santa Rosa, CA.